I min hemby Petalax är det 15 kilometer till närmaste bemannade brandstation. Vid trafikolyckor eller bränder är jag och mina kolleger i frivilliga brandkårens alarmgrupp oftast först på plats. Vi får i princip göra samma saker som egentliga brandkåren, förutsatt att vi gått de kurser som krävs.
Jag har varit med i FBK sedan jag gick i åttan. Min pappa jobbar som brandförman och tipsade om att en ungdomsgrupp skulle startas. Möjligheten att få tävla mot andra ungdomskårer på både regional och nationell nivå fungerade som lockbete. Flera klasskamrater mötte också upp.
Som 18-åring flyttade jag över från ungdomsgruppen till den så kallade alarmgruppen. På grund av skiftesjobb kan jag inte ha jour, men jag deltar i utryckningar då det är möjligt.
Under årens lopp har jag upplevt allt från lägenhetsbränder till trafikolyckor och skallgång. Det kickar igång adrenalinet ordentligt då larmet går och jag vet att de färdigheter jag övat in kommer att sättas på prov.
Jag har lärt mig hålla huvudet kallt i alla lägen, vilket jag haft stor nytta av i övriga livet. Min styrka ligger speciellt i patientbemötande och akutvård. Rökdykning är däremot inte riktigt min grej.
”Jag har varit med i FBK sedan jag gick i åttan” berättar Alexandra Nyroos.
Jag deltar i brandkårsövningar i Malax och Petalax. I höst har jag bland annat övat livräddning i vatten, lärt mig få ut boskap ur ett brinnande fähus och tränat att släcka bränder på höga höjder.
Frivilliga brandkårer är en salig blandning av folk i olika åldrar och med varierande yrken. Jag har alltid känt mig mycket välkommen, trots att jag inte alla gånger orkar lyfta till exempel tunga pumpar.
Jag har alltid med mig brandkårsdräkten i bilen. Min inre radar är hela tiden på: om jag kör förbi en cykel som ligger i diket, måste jag vända för att se efter att ingen fått en sjukdomsattack. Den vanan har jag i viss mån fått hemifrån, pappa är likadan.